kap11-20

kapitel 11: På väg igen

För att komma till Bordrinsborg åkte vi flotte med några andra som också skulle stärka försvaret, främst legoknektar och andra yrkessoldater. På flotten kunde man känna av ond, stark magi av något slag, så när vi steg i land beslöt vi att fortsätta på en gång istället för att stanna med de övriga som skulle vänta in eftertrupperna och trossen.

Medan vi gick regnade det. Det var den där typen av regn som letar sig in överallt och gör kläderna fuktiga och iskalla rakt igenom. Vi följde en enkel, smal och svårt lerig kostig över gräs(och ogräs)klädda kullar och genom gles skog. Hela tiden detta ihållande inte riktigt regn utan koncentrerade fukt som genomträngde allt och gjorde lederna stela och humöret lågt. Plötsligt hörde vi knakande och rätt som det var dök det upp orcher på vägen framför oss och kullarna i närheten. Det var ingen stor trupp och efter den inledande förvirringen hade vi inga problem att göra oss av med dem, men det var klart oroande att finna orcher ända här borta. Hur hade de kommit genom bergen? Betydde detta att Bordrinsvakt redan fallit? Eller hade dessa funnit någon annan väg? Jag lyckades faktiskt med framkallandet av vadheterdet rymdernas iskyla den här gången. Måste komma ihåg att anteckna orden ordentligt nu.

Vi gick vidare och kom till en liten by, eller snarare en mindre klunga förfallna hus. De få människor som var ute smet in och smällde igen dörrarna. Vi valde därför att fortsätta vidare mot Overlook direkt.

En kort sträcka efter byn mötte vi en grupp människor, alla med ett blått band över överkroppen men i övrigt ingen typ av uniform. De försökte ta betalt av oss för att gå på “deras” stig. Torrash förklarade mycket tydligt för dessa med enbart primitiva klubbor utrustade rövare att vi var välutrustade legosoldater på väg för att hjälpa till i Overlooks försvar. Det ser ganska lustigt ut när storvuxna människor försöker se små och oansenliga ut. Det fick hastigt ärende annorstädes och vi kunde fortsätta.

kapitel 12: Overlook

När solen började gå ner kunde vi se staden, med tinnar och torn och kupoler. Overlook har flera tusen invånare och jag har flera släktingar som har i det närmaste permanenta butiker i marknadsområdet, något som är ovanligt bland Vandrarna – det finns i staden gott om folk med köpkraft och stort sug efter exotiska långväga varor. Några av mina släktingar har till och med specialiserat sig på särskilda varugrupper, så god lönsamhet går det att få. Jag ser fram emot att kanske hinna träffa några av dem.

Staden är muromgärdad och utanför murarna breder staden ut sig ytterligare. Vi tog oss genom den ganska slitna ytterstaden upp mot stadsportarna. Även inne i staden finns ett flertal murar som skiljer stadens olika geografiska och ekonomiska nivåer åt. Det mesta av den är byggt i dvärgastil med drakhuvuden och skriftslingor, och dvärgarna är den viktigaste folkgruppen här, men den är också starkt påverkad av att ha varit en viktig stad i människornas imperium och den är också hemvist för en och annan rik alv som också satt sin prägel på arkitekturen i de stadsdelar där de bosatt sig.

Vi kom fram till porten precis när den höll på att stängas och fick smita igenom som de sista för dagen. Portvakten bjöd oss söka natthärbärge i norra delen av staden, eftersom vi inte skulle kunna komma längre in just nu. Vi tog in på värdshuset Berghjärta och det var helt fantastiskt att få känna sig ren och torr och mätt igen. Ett bad kan göra så mycket. Värdshusvärdinnan var ilsk just när vi kom, för hon hade blivit hotad av en grupp som ville att hon skulle betala för beskydd mot stadens kriminella, men hon totalvägrade. Andra krögare i staden har valt att betala. Denna typ av kriminalitet blir tydligen allt vanligare och stadsvakten kan eller vill inte göra tillräckligt åt det.

På värdshuset fanns ytterligare en liten äventyrargrupp: två människor, en alv och en dvärg samt, såg vi senare, en tomte av något slag. De presenterade sig som Friryttarna och vi kom i samspråk. Dvärgen visste att berätta att orcher inte borde finnas på denna sidan bergen och att vårt möte med dem var oroande.

kapitel 13: försvaret ordnar sig

Dagen efter vaknade vi till doften av kryddat te och nybakat bröd. Sämre uppvaknanden har jag haft. Vi hade blivit rådda att ta oss till det innersta i staden, där äventyrare och legosoldater skulle samlas för att få order och uppdrag, så efter en stadig frukost tog vi oss upp mot Caer Overlook, den stora samlingssalen, port för port. I fortets stora hallen med kolonner och kandelabrar fanns en upphöjd plattform nära två våningar över golvet. Där stod fem dvärgar, tydligen någon typ av maktinnehavare.

Rådsman Kadrik, en av dvärgarna (som tydligen var medlemmar av stadens styrande råd) hälsade alla församlade välkomna. Hallen vi var i var fylld av grupper liknande vår, äventyrare och legosoldater, som hört stadens rop på hjälp. Rådsmannen förklarade att de som skulle upp mot Bordrinsborg skulle följa Durkik Hårdhjärta. Gruppen Fjärrvandrarna skulle ta hand om tunnlarna genom bergen, något de alldeles tydligt inte var nöjda med. Fjärrvandrarna var en grupp som såg rätt stroppiga och förmer ut, men det var tydligt att de genomfört farliga uppdrag förr. Kadrik ville ha en frivillig grupp som kunde evakuera ett kloster vid källan där Elsirfloden springer fram. Fjärrvandrarna erbjöd sig, men Kadrik förklarade att han ville ha dem på tunneluppdrag, så vi trädde fram och tog på oss klosterevakueringen. Kadrik ville (förstås) att vi tog oss dit, evakuerade munkarna och om klostret fallit ta med oss bevis på detta samt eventuella artefakter från dödade munkar.

kapitel 14: In i klostret

Vi gav oss omedelbart iväg mot klostret och nådde fram till bergen och vägen upp till källan efter lite mindre än två dagars tämligen händelselös vandring. Klostret, som låg an mot bergväggen, hade rejält höga murar och enda ingången var en enorm dubbelport mitt på muren. Vi kunde se att någon eldade inne i klostret då återskenet kastades mot berget bakom. Dörrarna var stängda och den mångkantiga byggnaden skymtade över murarna.

Vägen upp mot klostret var betydligt mer välanvänd än den borde vara om den enbart användes av ett tiotal munkar. Vi lyssnade därför vid porten innan Reshk försiktigt öppnade den. När han tittade in tittade två orcher tillbaka, troligtvis betydligt mer överraskade än Reshk. Eftersom de nu sett honom var vi så illa tvungna att ta striden. En sju-åtta orcher senare kunde vi pusta ut en smula, välkommet särskilt för Grothdin som tagit mest stryk. Vi var nu inne på klostrets förgård, där orcherna tänt lägereldar.

När vi hämtat oss gick vi in i själva klosterbyggnaden och kom in i en stor bönesal med ett altare mitt i, nedsänkta bänkrader runtom detta och en balkong som gick längs de sju av rummets åtta väggar som inte hade ytterdörr. Någon sorts offerritual var i det närmaste avslutad vid altaret, och blod och inälvor låg över golvet. Reshk var först in, skrek “skyttar” och kastade sig framåt. Jag slängde en blick upp mot balkongerna och såg ingenting mer än trapporna upp dit, men utgick från att Reshk sett rätt och tog mig därför uppför trappan på ena sidan. Som tack för detta fick jag nästan en enorm armborstskäkta i pannan, men skytten måste ha räknat med att jag skulle vara längre, för den gick över huvudet på mig. Sedan såg jag inte så mycket mer av resten av striden eftersom jag var upptagen med skytten (ingenting ville sig, jag var en smula okoncentrerad och var ju dessutom tvungen att hålla mig i rörelse), men det tycks som om häxdoktorn som utfört ritualen fick sällskap av fler orcher ganska snart. När jag kom ner igen var det inte så många kvar och vi hjälptes åt med de sista. Reshks andedräkt kan ta hand om det mesta och Aleannas kraftsfär går inte av för hackor den heller.

Bland liken fann vi ett bälte som tycktes ha någon sorts helande kraft (jag gav det till Reshk som är bra på sånt) och ett flertal Moradinsymboler, troligtvis smycken som tillhört de nu väldigt döda munkarna. Dessa (smyckena, inte munkarna) fick följa med för att bevisa att vi varit här och att munkarna var bortom räddning. Bakom altaret fanns en spiraltrappa, som förklarade hur häxdoktorn kunnat få hjälp så snabbt. Den ledde ner i en sal med små vattensamlingar och ingångar till små alkover (sovceller?). Förutom en staty av en dvärg i strid med en hydra fanns här elva stora orcher. Dessa gick ner utan någon större ansträngning från vår sida och jag fick för en gångs skull göra riktigt mycket skada.

kapitel 15: In i berget

När vi fortsatte undersöka rummet, kom vi ut på en avsats, varifrån trappor gick till andra avsatser över stora djup i en enorm grotta. Vi var nu inne i berget, och gruvgångarna kan nog mycket väl sträcka sig hela vägen genom Stenhemsbergen (dvärgarna nämner det Stonehome Mountains). Det gick att se armbortsskyttar på en av de närmaste trapporna. Jag gick ut först, eftersom jag var för långt bort för att egentligen kunna göra något, och fick då en liten ödleliknande flygande sak rakt i ansiktet (den bet mig i näsan!). När vi rört oss nedåt mot den första plattformen, dök fler armborstskyttar, några orcher och en stor ful typ upp. Långt ned under oss kunde vi se lägereldar. Det är stället är stort och kryllar av orcher och annat otyg (men mest orcher, verkar det). Skyttarna var betydligt svårare att döda än de vanliga soldaterna.

Vi kom igenom. Vi stod i en lång korridor och var, under över alla under, ännu vid liv.

kapitel 16: Ner, ner, nerför trappan ner

När vi sökte igenom de döda fann vi bland annat ett stridsgissel som gjorde bra med skada. I en hopknuten säck fann vi en vackert sydd tunika med lite extra skyddsbesvärjelser (vi befinner oss i ett kloster med manliga munkar, som attackerats av orcher från orchlanden på andra sidan bergen: varför släpar de runt på en klänning? Orcher med rejäl identitetskris? Eller har munkarna varit utan kvinnor för länge? Eller var en del av munkarna faktiskt kvinnor? Jag ser inte skillnad på dvärgar, så jag vet inte säkert.) samt en lite trollstav. Aleanna tog dessa två. Hon ser troligtvis bättre ut i tunikan än någon orch skulle göra, så ingen skada skedd där inte. Själva säcken var en “hållarväska”, en särskild påse som rymmer nästan hur mycket som helst genom att placera det någon annan stans. Eftersom jag är minst och därmed orkar bära mindre men samtidigt är den som bär våra gemensamma saker tog jag hand om påsen.

Från avsatsen såg vi eldsken vid den långa trappans fot, så vi tog oss ner för att undersöka saken. Ljudet av sprakande eldar blev starkare, liksom gutturala läten, orcher som satt och samtalade. Någon skrek upprört. Vi kikade in i grottan och den kryllade av orcher. En enorm eld brann i bortre delen av grottan. Längs ena väggen fanns en rad med ässjor. Nej: Ena väggen var en lång ässja. Det är nog en bättre beskrivning. En dvärg låg på golvet och fick stryk av en stor varelse, som tyktes vilja få veta hur man öppnade en tunnel.

Naturligtvis var vi tvungna att ingripa (att rädda torterade dvärgar tycks vara något av en specialitet för oss). Grothdin klev fram mot den närmaste orchen. Sedan bröt helvetet löst (mer eller mindre – vi har varit i värre knipor förr, men här brann det mer än det brukar). Reshk blev tidigt omkullknockad av någon slags chockbesvärjelse. Grothdin hade också fallit om han inte varit så stadig på benen. Sedan låg Reshk ner en lång tid och hade hela tiden två orcher som bankade på honom. Det är tur att Torrash är så bra på att se efter sin lillebror, annars vet man inte vad som hänt. Jo, det vet man. Vi hade varit döda. Själv blev jag, pinsamt men sant, så distraherad av de alldeles otroligt vackra stalaktiterna att jag helt tappade koncentrationen och inte förrän mot stridens slut fick något gjort. Men då gjorde jag det ordentligt, vill jag ha sagt. Lyckas jag bara fokusera så kan jag göra rätt bra ifrån mig. Torrash lyckades till slut slå den största och segaste ordentligt i huvudet, så att Reshk kunde ställa sig upp. Sedan var resten rena rama promenaden. Vi helade den slagna dvärgen, pustade ut och såg sedan till att sova. Nu var vi ju rätt säkra på att stället var orchfritt.

kapitel 17: Upp till ytan igen

Dvärgen vi funnit här heter Kalad. Han var stor för att vara dvärg (enligt dvärgarna, och jag tar dem på deras ord) och inkräktarna hade huggit av honom skägget, en stor skam för en dvärg såvitt jag förstått. Han tog på sig sin helrustning och satte sin yxa på ryggen. Rustningen var helsmidd med många dvärgiska runor och Moradins symbol på bröstet.

Kalad berättade att det fanns tunnlar genom bergen. Flera av dessa är tilltäppta, men inte alla. Det var troligtvis det Fjärrvandrarna skulle göra. Eftersom Kalad hittar i gångarna på flera håll ville han väldigt gärna till det han kallar “Skorstenarna” för att se till att dessa stängs ordentligt. Torrash var inte alls pigg på att lämna vår ursprungliga plan, utan tyckte vi skulle tillbaka till staden och avlägga rapport. Det var ju andra som fått skorstensuppdraget. Aleanna löste rapportproblemet: hon skickade en fågel. Den jägarinnan är minsann full av resurser. När hon sänt fågeln stadsledes gav vi oss av mot Skorstenarna.

Kalad berättade att för att stänga skorstenstunnlarna måste man ta sig in och öppna vägen för vattenmassorna genom ledningar till ett portalrum. Från detta rum leder tunnlar till sovsalar och tempelkammare. Innanför dessa tempeldelar kommer man till en knutpunkt med en stor tung dörr som stängs genom att portalen dit stängs varpå rummet vattenfylls.

Vi slog läger vid en redan använd lägerplats. Natten var händelselös och vi gick vidare. Vi kom fram till ytterligare en nästan övergiven lägerplats. Inga personer fanns där, däremot fem uttorkade och hungriga hästar. Då vi sökte genom området fann vi ytterligare en lägerplats, nu med en utstampad eld och stövelspår upp mot en öppning i berget.

kapitel 18: I berget

Vi gissade att hästarna tillhörde Fjärrvandrarna, och att det faktum att de var törstiga och svultna (inte lika mycket så nu, efter att vi funnit dem) tydde på att äventyrarna stött på problem, så vi gav oss upp mot bergöppningen. Första vändan in gick vi fel och kom ut genom en annan tunnel, inte långt från stället där vi gick in. Andra gången gick det bättre. En bit in hörde vi gutturala läten och vi kom ut i ett svårt svavelstinkande rum fyllt av varm dimma.

Det stod några orcher i rummet, men de hade inga värdesaker alls på sig.

Vi gick vidare. När vi kom in hade tydligen orcherna pekat in åt en annan gång och grälat/pratat om något. Vi kom in i en sal med två hundvarelser och ett självgående arbalest som kunde identifieras som en arbalester, ett animerat arbalest. Hundvarelserna var också animerade konstrukter, så kallade stålhundar. När Torrash började röra sig framåt trampade han på en något instabil golvplatta och piedestaler med armborst dök upp längs väggarna. På den bortersta väggen fanns någon slags panel med knappar som lät lustigt när man tryckte på dem, men annars kunde vi inte se att något hände. Sedermera slog vi sönder allt som försökte skada oss.

Aleanna bytte kläder igen. Jag tror hon är en smula fåfäng, älvan. Men bruna snörkängor till den där urringade tunikan – inte det senaste, direkt.

Vi slog upp dubbeldörrarna och kom ut i en sal med en upphöjd plattform. Längs salen gick ångpysande rör. Ett flertal stora skalbaggar med röda markeringar fanns i salen. Dessa sprutar eld, bits oc står mot eldskada. Där fanns också ett flertal orcher. Reshk band upp en av eldbaggarna och jag fick in en fin träff på den. Sedan sprutade baggen eld över såväl mig som Reshk. En liten gömslig tomte exploderade i mörker när jag samlade kyla runt honom (lyckades faktiskt igen!). Vi hade fantastisk tur med alla träffar den här striden och hade inga som helst problem att nå en snabb seger.

Kalad drog på ångan i rören. Nu skulle vi bara ner och stänga den stora porten. Jo, den döda halvalven som låg i salen kände vi igen som en av Fjärrvandrarna. Tydligen var de inte så duktiga som de ville ge sken av, eller också har det varit betydligt fler orcher i gångarna än det var nu.

Vi gick genom de stora dörrarna och kom ut på långsidan i en lång korridor med en dubbeldörr rakt fram. Reshk försökte se spår på stengolvet för att se om de andra Fjärrvandrarna hade gått där, men jag förklarade för honom att det är svårt att se enskilda spår på sopade stengolv.

kapitel 19: Knutpunkten

Vi bestämde oss för att börja med att se till att nexuset vattenfylldes innan någon hann stänga av vattnet igen, så vi gick genom dubbeldörrarna framför oss.

Vi kom in i ett helt enormt rum med stålställningar runt en jättelik stålskruv som var i mitten av rummet. In till stålskruven, som gick ner i golvet, ledde två stora kopparrör, som det rykte om. Vi började ta oss uppåt via trappor och ramper. Några våningar upp började det dyka upp orcher, både ovanför oss och från gångar vi redan passerat.

En mörk shadar-kai lade sig också i striden och striden började bli riktigt knepig nu, med skyttar, krigare och en magiker. Skyttarna hade dessutom sådan kraft i pilarna att den som träffades blev knuffad, så det gällde att inte stå för nära rampens kant… Utan Aleannas eldboll, som hon kan få att stanna kvar och kan flytta på, och som skadar folk som är i närheten av den, hade det kunnat gå hur illa som helst. Det bara fortsatte välla ut folk ur tunnlarna. Aleanna teleporterade till den inre plattformen (jodå, det kan alla jägare… visst…) och lyckades, samtidigt som hon behöll och flyttade runt eldbollen, knappa in rätt kombination på kontrollpanelen där. Två stenblock föll ner för dörren på bottenplan. Nu klämde Kalad ur sig att enda utgången var takluckan ovanför plattformen och att det var bäst att alla tog sig upp så snabbt som möjligt då rummet vattenfylldes extremt snabbt. Det innebar att alla som var kvar och stred, och som av en händelse var just de som hade stora tunga rustningar och inte tog sig fram så snabbt, var tvunga att ränna på av bara tusan. Salen fylldes med kokande vatten. Snabbt. Medan Aleanna höll kvarvarande orcher stångna med eldbollen klättrade jag upp för att säkerställa att luckan var upplåst. Det hade just varit typiskt om det hade krävts något extra för att öppna den (som en nyckel på kroken på bottenvåningen eller så). Till min enorma lättnad gick luckan upp hur lätt som aldrig det och vi kom upp allihop. Kalad var sist och fick nästan med sig en orch, men den höggs av vattenmassorna.

Med andan i halsen och en halvkokt Kalad kunde vi pusta ut. Nu gällde det bara att rensa ur grottan där vi gick in, så att ingen är kvar där som kan tömma ut vattnet och öppna allt igen. Vi lämnade ju en två-tre rum ostädade när vi gick in.

Efter en kort paus hade Molbok och Kalad försvunnit. Någon mumlade något om att de hittat öl i någon skreva. Vi gick in igen och fann ett stort troll tillsammans med – hör och häpna – några orcher. Han tuggade på en del av en väldigt död fjärrvandrare. I början var orcherna ganska många, men en väl placerad kraftsfär från jägaren tog hand om den saken. Två orcher som stått en bit från kraftsfären och klarat sig oskadda kastade eld på oss, så att flera stycken brann ett bra tag. Trollet plockade upp Reshk och tänkte precis slå till Grothdin med honom, när jag faktiskt lyckades förfrysa honom och vi kunde få ner honom. Nu är ju troll av det slaget att de inte låter det faktum att de är döda alltid hindra dem från att fortsätta leva ett tag till. De har lite för bra läkkött för min smak. Det var först när eldkastarna råkade träffa trollet som det bestämde sig för att sluta regenerera och vara ordentligt död på riktigt. De som gått i närstrid brann större delen av tiden, och Torrash slutade inte bara för att striden var slut. Till slut lyckades vi emellertid släcka honom och tände istället likbål för Fjärrvandrarna som låg utspridda i betydligt fler delar än gruppen bestått av från början. Reshk brände upp dem medan Aleanna funderade över möjligheterna att få tillbaka dem till staden för ett återuppväckande (varför man nu skulle vilja det, de var ju inte direkt trevliga…). Efter begravningselden var ju emellertid möjligheterna mindre än obefintliga, så hon gav faktiskt upp det.

Det sista “rummet” var ett komplex med sovkammare och kök. Vi tog ut några orcher och en sorts kamouflerad varelse med tentakler. Sedan kunde vi faktiskt sova en hel natt under tak, bakom stängda dörrar och på visserligen illaluktande med ändå mjuka madrasser.

Jag vaknade i ett skåp. Reshk hade haft tråkigt under natten och roat sig med att flytta omkring på de som var små nog. Molbok hittade vi nu, i närheten av den öltunna Grothdin låg i (av egen kraft eller för Reshks höga nöje är ju inte så lätt att veta), men Kalad var spårlöst borta. Efter att ha letat efter honom ett tag var den enda slutsatsen att hade det inte hänt honom något riktigt dåligt som vi inte kunde göra något åt just nu, så hade han troligtvis gett sig av mot Overlook utan att bry sig om att tala om det för oss. Fjärrvandrarnas fyra hästar fick bära våra packningar, men var fortfarande för illa däran för att bära oss (förutom mig, men jag rör mig snabbare än de rustningstyngda långbeningarna, så inte behövde jag rida.

kapitel 20: Tillbaka i staden

När vi närmade oss Overlook såg vi att staden var festklädd. Vi mötte ett kompani som var på väg mot Bordrinsborg. De marscherade förbi och vi nådde och passerade genom stadsporten. Med tanke på kriget tycker man att de kanske skulle kontrollera inpasserande lite närmare, men de inte så mycket som frågade efter vårt ärende. I området Nio Klockor – namngett efter distriktets nio fattigtempel – var vägarna kantade av fattigfolket som satt utanför de tidigare vackra men nu svårt förfallna husen. Vi passerade genom nästa port upp till nästa nivå, Marknadsstaden, med Vandrarnas (Flodfolkets kusiner) tält och vagnar, dvärgarkitektur och smäckra alviska byggnader. Det var tjockt med folk och de mer högresta fick mer eller mindre använda armbågarna för att ta sig fram. Nästa stadsring är Stenhammaren, den egentliga dvärgstaden, där de rika invånarna bor. I den översta stadsdelen kom vi slutligen fram till ministerbyggnaderna och stadens militära centrum. Det syntes att fler soldater var på väg ut och budbärare kom och gick i rasande tempo. Vi mutade en stallpojke att ta hand om våra hästar och gick in.

Det tog notarien sin modiga tid att komma underfund med vilka vi var. Kalad hade uppenbarligen kommit tillbaka till staden och skvallrat om våra bragder och nu ville rådsman Kadrik tala med oss personligen i Caer Overlook.

Vi gick över torget in i den magnifika hallen där det nu dukades långbord och smyckades till festmåltid. Rådsmedlemmarna stod på upphöjningen och diskuterade med yviga gester. De tystnade när vi kom närmare och berättade att festen var till vår ära, då vi stängt till så att orcherna måste ta sig genom vid det nu väl rustade Bordrinsborg.

Kadrik gav oss utöver vår ersättning på 1000gp också Fjärrvandrarnas hästar och boendekostnader i staden under den närmaste veckan. Vi fick också ett nytt uppdrag: att söka mer information om Röda Handens brödraskap. Kadrik håller med oss om att brödraskapet mycket väl kan vara inblandat.

Vi tog återigen in på Bergshjärta. Efter ordentligt bad och omflätning av håret fördelade jag den gemensamma kontantkassan. Jag sparade juvelförsäljning till dagen efter, då vi också planerade att införskaffa en del utrustning.

Vid festen var vi placerade vid honnörsbordet och vi fick ta emot medaljer. Det kändes helt klart lite konstigt att vara så i centrum, lite för bra på något sätt. Under (den fantastiska) middagen sågs Kadrik diskutera mycket upprört med en annan rådsmedlem, men att höra var de sa var stört omöjligt: ljudnivån i salen var direkt plågsam. När Kadrik slog näven i bordet och stormade iväg beslöt jag och Aleanna oss för att följa efter och höra vad det var fråga om. Några vakter tyckte att vi skulle låta bli att gå in i rådsmedlemmarnas korridor, men vi bluffade oss förbi och kom till Kadrik som såg klart förvånad ut över att se oss. Han berättade vad vi själva lagt märke till vid vårt förra besök i staden, att alla i rådet inte är övertygade om att staden ska lägga resurser på information om Röda Handen, som de inte alls bedömer som ett hot. Kadrik själv föreslog att han skulle anställa oss vid sin herrgård mitt i staden. Han berättade också för oss att han misstänkte folk i stadens högre skikt för att aktivt motarbeta Kadrik och andra i stadens styre. Även hans eget hushåll är troligtvis infiltrerat, varför han föreslog att han skulle besöka oss på Bergshjärta senare i veckan för att diskutera, snarare än att bjuda oss till sin herrgård direkt.

På väg hem från festen var vi tydligt förföljda. Troligtvis kommer vi resten av vår vistelse i Overlook vara satta under uppsyn.

Vid frukostbordet följande dag redogjorde jag och Aleanna för situationen så att de andra också visste hur landet låg. Sedan gick vi ut och handlade. Eftersom vi troligtvis var övervakade tyckte Aleanna det var viktigt att upprätthålla illusionen att hon är jägare, så jag spelade mer förvirrad än vanligt och låtsades vara magiker som använde min väninna som extra minneslapp, så att Aleanna utan att väcka misstankar kunde beställa de ritualkomponenter hon behövde. Jag köpte också en amulett med skydd mot gift och mot rörelsehindrande effekter. En avlägsen kusin till mig fanns med sin fru på marknaden och jag kunde sälja de stenar vi funnit till bra priser samt köpa två extra hästar (så vi har en var) rätt billigt.

kap11-20

Scales Pyrola