kap1-10

Kapitel 1: En ny resa

Vi hade som vanligt vid nymåne kastat loss från Talar och börjat resan mot Brindol. Floder var ovanligt lugn och tyst, och solskenet glittrade i de svaga krusningarna, strömningarna och fiskringarna. Jag satt i aktern på lagerpråmen och metade med ena ögat på flötet och det andra fokuserat i en bok om eldimpar – dessa fascinerande smådemoner av eld som springer med meddelanden via andra världar. Det är intressant att det kan gå snabbare att resa via andra dimensioner än att hålla sig i den här.

Med oss från Talar hade vi en främling, något som inte är ovanligt. Att resa via floden är vackert och bekvämt (och dessutom betydligt säkrare än vägarna), även på våra enkla pråmar, och vi tar sällan mycket betalt. Den här främlingen var dock rikare klädd än våra resenärer brukar vara och han gav intryck av att vara om inte kunglig så åtminstone högadlig. Hans packning var fylld av böcker och han hade smycken med märkliga runor – en del som jag kände igen som rellaniska och iokhariska, men andra av slag jag aldrig tidigare sett. Jag var mycket nyfiken.

När jag satt där i aktern och metade, kom främlingen och slog sig ned bredvid mig. Vi talade om allt möjligt. Han var mycket intresserad av flodfolket, av vår handel och våra kontakter och av allt vi fick se och höra under våra resor upp och ner längs floden. Efter att ha svarat artigt på hans frågor ett tag, tog jag mod till mig och började fråga tillbaka om hans böcker, hans resor och hans märkliga smycken. Sedan, på natten under nymånen som döljer världens hemligheter, erbjöd han sig att dela med sig av sin kunskap. I gengäld skulle jag, nej, skall jag, någon gång, när han finner behov därav, gå ett ärende åt honom. Vid det här laget hade jag börjat ana utifrån legender och gamla mäns irrande minnen och sagor vem mannen var, men okunskap är ändå farligare än också den farligaste kunskap, och det här var ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Främlingen gläntade på dörren till fantastisk kunskap. Jag har sett och kan använda mardrömmar, skuggor och själva mörkret inuti de svartaste stjärnorna och i rymdens tomma kyla. Jag kommer – om jag får leva – att kunna läsa öden och framtid i verklighetens väv, och därför alltid kunna vara beredd och ha möjlighet att motverka ett alltför mörkt öde. Nog är det värt ett ärende alltid. Och jag är väldigt nyfiken på vad Han kan använda en halvling till…

Kapitel 2: nytt sällskap och äntligen på väg någonstans

Det har hänt så mycket och jag har inte hunnit skriva ner det. Hur ska jag kunna komma ihåg allt det här?

Det började med att jag bestämde mig för att ta upp mina floristikstudier igen. Enligt Fylida Spors Växter, svampar, mossor, lavar borde himlakropparnas inbördes relationer just nu vara idealiska för orakelblomman, som då man eldar den försätter den som inandas röken i ett transliknande tillstånd där man är extra mottaglig för det undermedvetnas tolkning av hur framtiden kommer att utveckla sig. Jag är en smula skeptisk till detta, men ville ändå prova. Orakelblomman växer väldigt sällan, oftast ligger rötterna som döda. Då den inte sprider sig särskilt mycket sökte jag på ett ställe där jag hört att den synts förut, för ganska många år sedan. När jag genomsökte den skuggiga marken bredvid några klippblock, dök två drakfödda bröder upp och frågade om jag behövde hjälp, men inte heller med gemensamma ansträngningar fann vi några spår av den märkliga blomman. Bäst som vi letade kom en lätt förvirrad alvaktig (nej, mer alvisk än alverna – en riktig sagovarelse, en av dessa som kallas eladrin) kvinna och frågade efter ett polkagristräd (eller något sådant). Riktigt märkligt, och hon verkade uppriktigt sorgsen över att ingen av oss hade sett något sådant träd. I kvällningen delade vi lägereld och läger. Jag konstaterade att blomman nog inte fanns här, nej, kanske inte överhuvudtaget. Själv har jag aldrig sett den, men den är vanlig i flodfolkets sagor. Efter att ha sovit på saken bestämde jag mig för att bege mig till Iountemplets bibliotek i Brimdol. Brödlorna, som presenterat sig som Reshk och Torrash, ansåg sig inte ha något bättre för sig och fröken eladrin, också känd som Aleanna, hade ju inte funnit sitt polkagristräd och följde därför med hon också.

Kapitel 3: I Brindol

Vi reste upp längs floden och väl framme tog vi in på värdshuset Röda dörren, precis innanför portarna. Vi gav oss upp mot Iouns tempel, stadens skola, och framförallt biblioteket som finns där och där jag är god vän med en av bibliotekarierna, Jalissa.

På vägen till biblioteket stannade vi för att äta på tavernan Hjorthornet och Tisteln. Vi hörde oss för om staden lite mer och fick veta att det är omöjligt att arbeta i staden utan att tillhöra ett gille – det förklarar varför det snackas så mörkt om Brimdol bland de fria handlarna som reser med oss ibland. Väktarna är mycket duktiga på att upprätthålla ordningen i staden.

Bäst som vi stod vid bardisken och språkade med vår värd, slogs dörren upp och ett sällskap hobgobliner tog sig in vrålandes “För handen”. De tålde inte särskilt mycket stryk, utan var mest irriterande. Detsamma gällde inte goblinerna bakom, de kastade eld som spred sig i lokalen. Jag fick mina första möjligheter att verkligen prova mina nya, mörka kunskaper i strid.

Det var inte bara värdshuset som råkade illa ut. Här och var i staden brann det och vi hjälpte vakten att jaga ut inkräktarna. Efter striden och ett samtal med vakten, blev vi hembjudna till Eufram Trojas, en av stadens rådsmedlemmar. Han hörde sig för om vilka vi var och vad vi kunde, och frågade sedan om vi kunde tänka oss ett uppdrag för staden. För en liten tid sedan blev sju personer kidnappade.
  • Min väninna, bibliotekarien av Ioun, Jalissa
  • Ståthållaren för Ärans Sal, Certanian
  • Adronius alkemisten
  • Serriska, “en mycket gammal och viktig person”
  • Mittala, kocka på ett värdshus
  • Cartenix, en vaktkapten, och slutligen
  • Furan, en åttaårig pojke

Attackerna har pågått i några månader. För ett tiotal år sedan stod i Brindol en strid mot goblinrörelsen Röda Handen, men Trojas tror att rörelsen utrotades då. Han lyssnade ändå på vår invändning att de som anföll värdshuset gjorde det “för handen”.

En fången hobgoblin på torget berättade efter viss övertalning för oss att fångarna förts till ledaren Sinrath i några katakomber någonstans, ett ställe som vaktas av vandöda. Han ritade till och med en karta åt oss då vi lovade att inte komma tillbaka och ställa fler frågor till honom i fängelset.

Dagen slutade således inte med att vi fick veta mer om orakelblomman (jag rotade ändå omkring i biblioteket ett bra tag, men utan Jalissa är jag helt bortkommen därinne), utan med att vi gav oss av för att söka reda på slottet Rivenroar, under vilket fångarna ska finnas enligt en livrädd, besegrad och inte helt intelligent hobgoblin. Klokare saker har jag nog gjort i mitt liv, men spännande ska det bli.

Kapitel 4: Underjordiska reptiler och underjordiska goblinoider

Vi lämnade staden bakom oss och satte av genom skogen. Så småningom blev landskapet bergigare och ju högre vi kom, desto kyligare blev det. En kall vind tog tag i oss varje gång vi stannade till för att Aleanna, som är jägare (men med trollstav, vilket jag inte tror att standard), skulle kunna orientera sig.

När vi gått ett bra tag kom vi in i en ravin, en mycket stilla och lugn sådan. Tyckte vi, först. Rätt som det var kom reptiloida varelser upp genom marken – de måste ha känt vibrationerna från våra steg. De sköt taggar mot oss och den som kom för nära dem började de äta på (nå, kommer maten till en så frivilligt så…). Vi lyckades till slut döda de som kommit upp och gick sedan ur ravinen samma väg som vi kommit för att försöka gå ovanför den istället. Striden hade tagit en del på krafterna, så vi slog läger när vi kommit bort en bit från ravinen.

Nästa dag gick vi alltså den övre vägen. Frampå eftermiddagen nådde vi fram till vad som måste vara Rivenroar och – framför allt – såg en ingång, troligtvis till katakomberna då den ledde ner i marken, som alldeles uppenbart användes av gobliner.

Efter att utan framgång sökt efter alternativa ingångar (behöver inte döda förfäder extrautgångar?) gick vi helt enkelt in genom huvudingången. Vi möttes av en liten välkomstkommitté med pompa och ståt och elaka yxor. Vi slog två hobgobliner och tog oss sedan ut igen för att hämta andan lite. Nästa vända in var vi mer förberedda, men då hade armbortskyttarna som funnits där innan gått någon annanstans och vi stod ensamma i katakombernas första kammare tillsammans med två eldskjutande och vandrande pelare. Mycket ska man se innan ögonen trillar ur, som man säger. Där kunde vi ju inte stå hela dagen, så vi tog vänster in i någon slags liten provisorisk sovkammare där vi blev tvungna att avliva några hobgobliner. Ytterligare gobliner med armborst (eller kanske samma, de ser ju likadana ut allihop) lade sig i, men på det stora hela gick striden rätt snabbt. Bakom sovrummet fanns en korridor med mörka schakt, mycket opraktiskt. Lite för uppenbara för att vara fällor, lite för öppna för att vara falluckor. Mest bara i vägen.

Med två djupa, gapande hål i golvet och någonting som stod och väntade runt hörnet, fann vi det bättre att gå tillbaka till sovrummet och ta en annan väg. Nu hade vi dock tagit oss över schakten och var tvungna att göra om manövern igen för att komma till sovrummet. Detta underlättades av att det hängde rep över hålen, men detta hindrade inte Torrash från att trilla ner. Han hamnade i ett stort, fyrkantigt rum fyllt av bråte. Ingenting konstigare än så. Upp kom han igen också, tack vare repen.

Den dörr vi valde denna gång ledde in i ett stort, trattformat rum med en stor skimrande duk längs den långa väggen (basen i triangeln så att säga). Den skimrande duken, rummets enda ljuskälla, visade en bild på ett slott i ett träsk. Vi undersökte duken, varpå en stor orange slemblobb (faktiskt bästa beskrivning jag kan komma på) klättrade ut ur den. Mycket märkligt. Blobben spottade syra och försökte äta upp Reshk. Nå, nu tål ju Reshk en del och vi kunde slå tillbaka men medan vi slogs mot den dök också två vålnader upp. Nu vet jag att en del av de mardrömmar jag lärt mig använda fungerar särskilt bra mot sådana, men jag kunde bara inte få till det. Jag kom inte ihåg vare sig ord eller rörelser. Lite bättre fokus måste jag finna på något sätt.

Slog dem gjorde vi ändå till slut, och vi gick tillbaka till sovrummet som var det av de rum vi sett hittills som verkade lättast att försvara. Goblinerna skulle ju knappast sova där om de riskerade att bli attackerade av odöda, så vi misstänkte att vålnaderna var bundna till trattrummet.

Kapitel 5: Ett litet steg kan ta mycket tid

Nästa dag, eller åtminstone efter att vi sovit – det är lite svårt att avgöra när på dygnet det är härinne – gick vi snabbt genom trattrummet in i en ny korridor. Vi kom in i en krypta och attackerades genast av två magmaklor – en sorts skorpionliknande eldelementarer. Två små tomtar (gnomer) störde striden. Det är knepigt att slåss mot saker som kan gömma sig mitt på golvet. Efter striden sökte vi genom gravalkoverna. Brödlorna motsatte sig detta. Tydligen är det oerhört respektlöst att röra andras gravar. Såvitt jag förstår måste detta betyda att maskar, baggar och andra av naturens små städare är evigt fördömda. Knäppt. Dött är dött, och den som gått vidare har ingen användning för den här världens saker. Det har däremot jag. En av alkoverna var uppenbart tillrörd, och medan jag låtsades att jag lade saker tillrätta igen (återställde graven – ingen skändning här inte) rotade jag omkring och fann en jutesäck. I denna fanns en båge som kunde skjuta blixtar och en brynja som stärker effekten av helande magi. Aleanna, som skjuter båge väl, och Torrash som är duktig på helande tog dessa skatter.

Nedanför en trappa fann vi ett fängelse som innehöll Certanian, ståthållaren. Han verkade inte må alltför dåligt, utan var ivrig att söka efter de andra fångarna. Tydligen flyttas fångarna omkring en hel del. Han visade oss uppför en trappa, men ovanför trappan var det fullt av spindelvävsliknande kladd. Då vi närmade oss detta kom tre spindliga humanoider, groteska varelser med alldeles för många ben och för kraftiga käkar. En av dem sprutade hela tiden mer kladd över oss allihop, de andra två hade giftiga bett. Striden hade snabbt vänt till vår fördel om det inte varit så förbankat kladdigt, men Reshk fastnade hela tiden så Torrash fick ta allt stryk och kunde inte hela så mycket. När två av spindlarna dött flydde den tredje. Reshk hade fortfarande inte kommit mer än någon meter från trappan, men vi andra tog upp jakten på den flyende.

Den försvann i en mörk korridor och ersattes av en grupp hobgobliner och en liten terrierliknande drake (söt, men en smula bjäbbig). Trots att vi var kladdiga och trötta lyckades vi fälla allesammans utom en av bågskyttarna, som naturligtvis flydde. Vi gick tillbaka in i kladdrummet för att hämta andan (och hjälpa Reshk loss nu när faran var över) och kunde där finna, insnärjda i spindelväv, Cartenix lik och en påse. I påsen fanns en rustning som passade Reshk perfekt och hade vissa skyddande förmågor.

Kapitel 6: Släkten Rivenroars andliga liv?

Vi genom den mörka korridoren och nådde fram till en spiraltrappa. Den ledde upp till vad som, enligt inskriptionerna på väggarna, var Rivenroars gravkammare. Där fanns två altare som tidigare varit tillägnade Vecna, de odödas onda gud, men som nu alldeles uppenbart användes för att dyrka den likaledes onde guden Bane (något många gobliner ägnar sig åt, men jag har inga fördomar jag inte – kan lika gärna vara människor eller annat liknande patrask). Där fanns också, till min förtjusning, ett spö som får en liten förbannelse jag kan lägga att sprida sig, och en skära som när jag bär den gör att alla de som har förbannats och som kommer nära mig skadas. Inte mycket, men tillräckligt för att lite svagare varelser hålls i schack (snarare schack matt). Efter att Aleanna identifierat föremålen kände igen dem från en marginalanteckning i en bok jag läste en gång. Nu borde jag kunna få lite ordning på magin. Jo, just det: Reshk fick ett fint svärd också.

Var släkten Rivenroar vecnapräster? Freskerna och sniderierna i gravkammaren visar människor iklädda prästers masker, och kistorna står med huvudändarna riktade norrut istället för söderut i ett rum med altare som en gång tillägnats Vecna. Kan de helt bokstavligt ha sökt odödlighet, att leva vidare utan liv? Det är en skrämmande tanke att generation efter generation skulle vandra omkring som mäktiga vålnader i slottet.

Kapitel 7: Flera fångar funna

Genom rummets stora dubbeldörrar kom vi till ett rum med ett altare tillägnat Korpdrottningen och några statyer av vad jag aldrig hört annat namn på än “förflyttade varelser”. Framför altaret fanns en vettskrämd, bunden och i högsta grad levande människokvinna. När vi gick in i rummet blev Reshk och Torrash attackerade av råttor och medan vi slogs mot råttorna började också mer eller mindre osynliga tomtar skjuta på Reshk. Tur att han tål så mycket stryk, eftersom det oftast är honom alla slår på. Medan alla tycktes upptagna av att banka på Reshk, försökte jag befria kvinnan men blev duktigt attackerad av en stridshacka som satt i altaret och agerade helt på eget bevåg. Jag drog mig helt enkelt undan så länge. Omsider hade vi fått död på en tomte och på råttorna och kunde befria kvinnan. Övriga tomtar flydde.

Det var Mittala, kockan, vi befriade här. Hon sade att hon trodde Adronius befann sig en trappa upp i en sal som hette något på J. Mittala har snuskfeber, hon är ordentligt råttgnagd och är på det stora hela rätt medtagen. Vi gick därför tillbaka till sovrummet – det är fortfarande lätt att försvara och har inga skumma altaren eller så. Medan de övriga sov försökte jag göra något åt Mittalas feber, men utan framgång.

Vi gick tillbaka till den allra första kammaren. Dörren mittemot dörren till sovrummet hade nämligen ovanför sig inskriptionen “von Jallack”. Efter en kort, svängd korridor gick vi uppför en lång trappa till ett stort fyrkantigt rum. Rummet var von Jallacks gravkammare. I rummet fanns massor av små ödlor. De var minimala, men många, och kom man för nära dem drog de ner en på golvet och åt. Det var ju rätt lätt att träffa gruppen, men inte att träffa de enskilda ödlorna… Också här kom en tomte in i striden, men han hade ingenting värdefullt i fickorna. Det enda jag snodde av honom (när han var död, förstås) var några bentärningar. De är helt klart gjorda av ben, det är bara det att de inte är animaliska…

Trots att detta tycktes vara en gravkammare, fanns inga skelett i alkoverna (och inga garderober). Hmm, de kanske vandrar omkring någonstans. I nästa rum hängde en man i kedjor, Mittala och Certanian kände igen honom som Adronius och Adronius kunde ge oss vägbeskrivning till förhörsrummet. På vägen dit stötte vi samman med ytterligare några hobgobliner, smådrakar och en goblin. Dödandet börjar bli rutin nu. Det kan aldrig vara nyttigt. Det är alldeles för lätt att tappa greppet när man utnyttjar mardrömmar – jag måste vara försiktig så jag inte faller, måste vårda min neutralitet.

I ett rum med några nedsänkta sarkofager fann vi Jalissa, fastkedjad och upphängd på väggen. Under en bit säckväv fann vi också två flaskor med en helande brygd, en massa pengar och en liten grön sten.

Vi sökte vidare efter Serriska och Furan. Genom dörrarna mitt emot rummet där vi funnit Jalissa fanns en korridor som ledde till en korsning. Vi gick vänster in i ett rum med en svart sol målad på golvet. Aleannas ljus dämpades. I rummet fanns två ghouler och två zombier. Zombierna var nere snart nog, men ghoulerna fick kraft från den svarta solen (verkade det som iallafall, den pulserade och de såg ut att må bättre).

Vi var väldigt medtagna efter striden (både Reshk och Torrash var medvetslösa vid flera tillfällen) och bestämde oss därför för att leta upp något någorlunda säkert ställe och sova ut.

Kapitel 8: Spegeldamm

Natten var händelselös. Vi tog oss tillbaka till rummet där vi stridit innan vi som. I rummet tvärs över korridoren fann vi Furan gråtandes bunden vid en uttorkad fontän. Där fanns också alkover med skelett och jag hittade pengar i en av dessa.

Från det rummet gick vi genom en pelargång in i ett tronrum med en dödsgast och en hög skelett. De odöda var snart omdöda. Konsten i rummet påminde mycket om den ursprungliga rivenroarfamiljen. Tre porträtt hade blivit grundligt förstörda. Jag fann några värdefulla småtavlor och en statyett bakom tronerna.

I ett rum en bit bort blev vi påhoppade av en röd, hårig varelse som vi kände igen som en evistro, en sorts demon som mest används för att ställa till förtret. Där dök också upp en varråtta, som ju är irriterande eftersom de läker sig själva om det inte är silver i vapnet.

I något som såg ut som ett slags kapell stod en dvärg bunden vid en runtäckt obelisk. Två råttmän och en tomte torterade dvärgen – ett utmärkt tillfälle att pröva den kalla vinden jag läste om häromdagen. Nu lyckades jag inte få till mer än en ljummen vindpust, snarare hämtad från en somrig skog än från rymdens kalla tomhet. Kanke jag skulle pröva att faktiskt vilja vara elak, men jag är som sagt lite orolig för vart den vägen leder. Runorna på obelisken var dedicerade till Vecna.

När vi pustat ut gick vi tillbaka till svartasolrummet och tittade närmare på dubbeldörrarna norrut (dvärgen, som heter Grothdin, följde med). Nedanför en trappa fanns en stor naturlig grotta med en vattensamling och rejält fuktiga väggar. Jag försökte loda i dammen för att se nhur djupt det var. I vattnet kom då bilder av rum där vi redan varit och ett rum vi inte sett än. Där såg vi en stor hobgoblin och en av de stulna skatterna från Brindols äresal. Dammen var inte djupare än min arm är lång, men rymde den fantastiska förmåga att kunna visa vad som hände på olika håll i grottan. Vilken makt för den som ville försvara sig här!

Vi gick uppför trappan på grottans andra sida och kom upp i en korsning vi redan varit i. Nu kunde vi bara komma på en dörr på den här våningen vi inte varit genom, så vi gick förstås dit. I rummet fanns konstiga stalagmiter. Genom dörrar mittemot korridoren kom en stor hobgoblin ut. Jag lyckades äntligen få till strålskadan, men ännu inte den kalla vinden. Möjligen minns jag inte orden alldeles rätt.

Kapitel 9: Äventyret slutar

Vårt sökande efter Serriska tog oss tillbaka till ingången och genom de stora dörrana precis mittemot ingången. Nedanför en väldigt lång trappa låg ett stort rum med en massa bränt skräp och två stora drakliknande varelser jämte två tomtar. Efter mycket om och men fick vi ner dessa fyra. Jag och Aleanna har båda blivit sjukare och striderna blir tunga. Efter en natts sömn mådde vi lite bättre. Vi provade nu vad som möjligen är det allra sista rummet. Här fann vi en torterad dvärg som Grothdin väckte genom att hälla upp öl(!) i närheten. I rummet fanns också en cirkelrund magisk fälla med en ilsken kvinna i. Serriska. Hon hånade och bråkade med oss, men vi hade ju lovat att få med henne tillbaka, så vi klurade ut hur fällan fungerade och tog en paus innan hemfärden. Under pausen fick jag prova dvärgöl. Det var ganska starkt. När jag kvicknade till igen var vi nästan tillbaka i staden. Vi tog återigen in på Röda Dörren. Dvärgen vi räddade hette Molbok. Han är skum.

kapitel 10: Vila varar sällan länge

På värdshuset hörde vi rykten: några ärrade krigare diskuterade händelser vid Bordrinsborg, som dvärgarna kallar Bordrin’s Watch. Just då brydde vi oss inte så mycket om det. Vi fick en rejäl fest på värdshuset och Reshk blev så full att han höll på att riva stället genom att gå in i en pelare. Ibland är det inte bra att vara stor och stark. Dvärgarna var ju inte heller alldeles nyktra, men det är mer normalt och ingenting att höja på ögonbrynen för.

Nästa dag var det fest igen, den här gången på stora torget i Brindol. Tal och serenader och bord fulldukade med mat och dryck. Helt kunde jag emellertid inte koncentrera mig på att ha roligt. Om någonting händer vid Bordrinsborg kan hela dalen vara hotad. Det tycktes också som att det ändå låg någon slags oro i luften. Bäst som vi satt där kom en kurir till Eufram Trojas. Jag smög dit och lyssnade. Kuriren förde med sig nyheten att Bordrinsborg var på väg att falla, en enorm här var på väg genom dalen och Overlook, den stora staden, hade tappat kontakten med fortet. Jag gick tillbaka med dessa nyheter till de övriga och vi hörde oss för mer om situationen för att se om vi kunde hjälpa till.

kap1-10

Scales Pyrola